Smått börjar man förstå det nu. Det hemska som hänt. Begravningen närmar sig och blommor håller på att beställas. Jag vill inte. När begravingen är där så kommer man nog verligen förstå. Hon kommer inte tillbaka igen.

Om inte det här tog kol på en tillräckligt så gör skolan det. Jag orkar inte mer nu. Allt stressas fram. Tiden som inte finns försöker jag få fram. Varför kan jag inte bara försöka säga nej ibland?

Men en sak vet jag. Det är att du är saknad och du kommer ha så många personer som visar att du betydde något där på din begravning. Vill inte att den dagen ska komma, vill fortfarande tro att du är där ute någonstans, bara att jag inte har träffat dig på ett tag. Svårt att förstå.

Ska sova nu. Försöka koppla av ett tag.

GodnaTT